Dune 45 skulle än en gång bestigas och det blev avfärd 05.45 för att vi skulle se solen stiga upp över sanddynorna. Jag gick ensam upp bakvägen, mest för att göra ngt nytt och få lite annorlunda bilder.

Gryningen började komma och en vilsekommen Oryx sprang förbi i sandsluttningen. Jag använde mina duschskor som hade en tendens att bli kvar i sanden när det blev brantare. Tänkte lite på Sandwipern i mörkret men bestämde mig ändå att gå barfota. Det var en fin promenad med lite förhöjd andhämtning den sista brantare biten. Sand beter sig som snö. Blir det för brant så börjar den att glida.

De sista femtio metrarna var det två steg upp och ett tillbaka innan jag kom upp på den hårdare kammen. Pinkarna satt 200 m nedanför mig när jag sakta gick min första och kanske enda kamvandring på sand ner mot reskompisarna. En fot på tvären och den andra som stöd i den lösare sanden bredvid. Långsamt men säkert och kameran fick arbeta samtidigt som solen steg upp på en molnfri himmel. Ni har sett massor av reklamfilmer härifrån el kanske själva varit här? Det är riktigt fint i gryningen.