Olof Skötkonung (kung 995-1020)
Men så dog Erik omkring 995, och hans son Olof (Skötkonung) ingick förlikning med Sven av Danmark, som inte bara fick tillbaka sitt rike, utan dessutom gifte om sig med Olofs mor. Vem var hon? Historikerna tror inte längre på att hon skulle ha varit den Sigrid Storråda, som norska och isländska sagoberättare talade om. Man säger nu att hon var en slavisk prinsessa. Det är på tiden att hon träder fram ur anonymiteten med sitt rätta namn: Gunhild. Slå upp det ordet i NE. Där berättas att Gunhild troligen var dotter till furst Mieszko i Polen. Polens förste kung Boleslav I var således hennes bror. Hon hade växt upp i en kristen furstefamilj, som härskade i ett rikt land, statt i stark utveckling, vilket inger en annan respekt för henne än omdömet "en slavisk prinsessa".
Respekten för Gunhilds namn växer när man inser att hon efter Erik Segersälls död gifte om sig med den råbarkade vikingen Sven Tveskägg och skänkte honom två söner, Harald och Knut. Knut den store och Olof skötkonung var således halvbröder och hade samma mor, men hon hette Gunhild och inte Sigrid Storråda.
Men kanske Snorre Sturlasson hade samma känsla, när han på 1200-talet gjorde om henne till Sigrid Storråda och berättade skrönorna om de innebrända småkungarna och Olav Tryggvasons frieri. Det är inte heller troligt att de sjövana vikingakungarna Sven och Olof skulle behövt något kvinnligt påhejande för att slå sig ihopa om ett överfall på Olav Tryggvasson, där fanns ju hela Norge att vinna. Efter slaget vid Svolder och Olav Tryggvassons död delade de också rovet, Sven fick södra Norge medan Olof lade beslag på Bohuslän, Jämtland och Trondheimtrakten.
Man har trott att sjöslaget vid Svolder skulle ha stått någonstans vid RŸgen, men numera vill historikerna förlägga det till Öresund och ön Ven. År 1000 skall slaget ha stått, och det innebar en katastrof även för skåningarna. De hade anslutit sig till Olav Tryggvasons flotta, och skåningarnas kungsskepp gick under tillsammans med Olavs "Ormen Långe". Där omkom en son till den skånske kung som dog vid Uppsala, enligt Åke Ohlmarks hette han Torgils Sprakalägg, och han lär ha varit den siste skånske kung, som blev vald av allmogen på tinget vid Tre Högar någonstans mellan Lund och Dalby.
Torgils Sprakalägg ska ha blivit dödad i strid med Sven Tveskägg, när denne äntrade det skånska kungsskeppet och röjde av däcket. Följden av Svens seger blev att han kunde lägga alla Skåne-landskapen (Skåne, Halland, Blekinge och Bornholm) direkt under danskt styre och administrera dem från sitt härläger i Lejre på Själland.
Torgils hade en fru som kallade sig drottning Ragnfrid av Skåne. Hon var havande och flydde till släktingar i Normandie, där hon födde sonen Ulf. Han kallades Sprakaläggsson efter sin far och växte upp i Normandie. Modern inpräntade hos honom ett hat mot hans fars mördare.
1014 mördades Sven Tveskägg i London. Ulf Sprakaläggsson sökte därefter kontakt med Svens son Knut, och stred tillsammans med honom för att återvinna danaväldet över England. Han vann Knuts förtroende och när Knut år 1019 tagit sitt danska rike i besittning, utnämnde han Ulf till jarl över Skånelanden och gifte bort sin syster Estrid med honom. De fick en son, som fick heta Sven efter sin morfar. Han kallades Sven Ulfsson i Sverige och Norge, men i Danmark skulle han kallas Sven Estridsson, eftersom de räknade hans mödernesläkt som finare än fädernesläkten.
Men Ulf svek sin herre och kung Knut. Under dennes vistelse i England lät Ulf utropa sig till kung över Skåne vid tingsplatsen Tre Högar och förklarade Skåne skilt från Danmark. Gentemot Knuts väldiga maktresurser kunde han dock inte hålla stånd. Han fick kapitulera och be om nåd. Det fick han för en tid för Knuts systers skull, men Knut litade inte längre på honom och lät till sist avrätta honom som förrädare år 1026. Kung Knut den store dog själv i England 1035.
1000-talet var det århundrade då den kristna missionen sattes in på allvar mot hedningarna i Danmark och Sverige. Tyskarna kom först, kristnade Danmark och fortsatte över Skåne längs västkusten till Västergötland, men samtidigt kom engelska missionärer till Småland och mellan-Sverige. Man har förbisett en tredje väg, nämligen genom drottning Gunhild direkt till det svenska kungahuset. Man vet att Erik Segersäll antog kristendomen, fastän han avföll till att åkalla Oden inför det fruktansvärda slaget på Fyrisvallarna. Man ska inte underskatta det inflytande, som en kristen maka och mor kan ha haft på sin familj i trosfrågor, även om hon inte var den manhaftiga dam, som Snorre Sturlasson berättade om 250 år senare i Heimskringla, detta litterära mästerverk som huvudsakligen ägnar sig åt de norska kungarna, men även berör förhållanden i Danmark och Sverige och de viktigaste händelserna i Norden omkring år 1000.
Gunhild hade även ett polskt namn, men det kunde ingen uttala, så därför fick hon heta Gunhild, när hon kom till Sverige. Hennes son Olof var säkerligen väl förberedd för dopet vid Husaby källa. Han kallade till sig den engelske missionären Sigfrid från Växjö, som förrättade dopet.
Årtalet 1008, då detta ska ha skett, är man väl inte längre så säker på, men källan finns kvar på sydöstra sluttningen av Kinnekulle. Där samlades nyligen biskopar, präster och andra intresserade för att fira 1000-årsminnet. Det var också ett reportage i TV, man visade bilder från Husaby kyrka och från Sigfridskällan. Vattnet blänkte rent och svart, inramat av ett brunnskar i trä med ett lock, där ett kors var inristat.
Säkert är att Olof alltid bemötte de kristna missionärerna med aktning och vänlighet. Men hans makt sträckte sig inte till svearnas Uppsala, där försiggick fortfarande de hedniska blotfesterna till Asagudarnas ära. Olof deltog också i krigståg mot de hedniska venderna, ett slaviskt folk som slagit sig ner längs den numera tyska kusten längs södra Östersjön. Venderna hade övertagit de nordiska vikingarnas näringsfång och ställde till med stora problem längs Danmarks och Sveriges kuster, där de rövade och brände byarna vid stranden. En gång återvände Olof med en vendisk hövdingadotter Edla som krigsbyte. Hon blev hans frilla och födde honom en son Emund och en dotter Astrid.
Sedermera gifte sig Olof med en kristen dam Estrid och de fick två barn, sonen Jakob och dottern Ingegerd. Jakob fick också namnet Anund, som lät mer svenskt, och fick i historien heta Anund Jakob. I Husaby kyrka finns gravhällar, under vilka kung Olof och drottning Estrid lär ligga begravda.
Omkring 1015 återvände den norske kungasonen Olav Haraldsson från vikingatåg i England och återupprättade det norska kungadömet. Han körde bort danskar och svenskar från de områden som de roffat åt sig efter slaget vid Svolder. Men han nöjde sig inte med detta utan härjade även i Dalsland och Västergötland. Västgöta-jarlen Ragnvald, som skötte försvaret, ingick på eget bevåg stillestånd med Olav och följde med hans sändebud till Uppsala, där Olof skötkonung residerade.
Fred skulle slutas och Olav begärde prinsessan Ingegerd till maka. Olof som hatade den norske Olav vägrade, men blev tvungen att gå med på villkoren efter tingsmenighetens vapenskrammel. Efteråt ångrade han sig och gifte istället bort Ingegerd med den ryske furst Jaroslav av Kiev. Jarl Ragnvald följde henne dit och räddade därigenom troligen sitt liv. Ingegerd fick i Kiev namnet Anna. Hon finns avbildad på en fresk i Sofiadomen i Kiev, och betraktas av den ryska kyrkan som helgon, Anna av Ryssland.
till menyn
Anund Jakob (kung 1020-50)
Olofs löftesbrott mot fredsavtalet blev för mycket för både svear och götar, de avsatte Olof skötkonung och valde istället sonen Anund Jakob till kung år 1020. Olof levde bara två år till, han dog vintern mellan 1021-22. Olav Haraldsson hade blivit lurad på giftermålet med Ingegerd och fick nöja sig med halvsystern Astrid. Han blev snart god vän med Anund Jakob, som hjälpte honom i inbördeskriget i Norge, som utbrutit sedan ett danskvänligt parti tagit makten under Olavs vistelse i Sverige. I inbördeskriget gick det illa för Olav och till sist stupade han i slaget vid Stiklastad nära Trondheim år 1030. Efter hans död blev han helgonförklarad och dyrkades som Olav den helige eller S:t Olof både i Norge och i Sverige.
När Knut den store låtit avrätta jarlen Ulf Sprakaläggson, flydde sonen Sven Estridsson till Sverige. Kung Anund Jakob tog hand om honom och lät honom växa upp vid sitt hov. Knut den store dog i England och efterträddes där av sonen Harald Harfot, men i Danmark av en annan son, Hardeknut. I Norge hade Olav den heliges son Magnus blivit tagen till kung. De båda unga kungarna träffades och gjorde en överenskommelse, att om någon av dem dog utan tronarvinge, skulle den andre få ärva den dödes rike. Detta inträffade också. Harald Harfot dog i England, och Hardeknut övertog den engelska delen av Danaväldet. Men redan 1042 dog även Hardeknut utan att ha efterlämnat någon son som kunde ärva hans stora rike. Då trädde avtalet med Magnus i kraft.
Norske kung Magnus reste således till Danmark och gjorde anspråk på tronen. Vid detta lag hade dock Sven Estridson hunnit bli vuxen och infann sig även han i Danmark och krävde att få bli kung, eftersom han var Knut den stores systerson. Det blev stridigheter som pågick med växlande lycka tills Magnus dog år 1047. Striden forsatte sedan mot Magnus farbror Harald Hårdråde, som varit anförare för väringarna i Konstantinopel och kommit hem till Norge höljd av ära och rikedom.
Sven Estridsson erkändes slutligen som kung av Danmark, men Harald Hårdråde lämnade honom ingen ro och säker på sin krona blev han egentligen inte förrän 1066, då Harald stupade i England i slaget vid Stanfordsbridge under sitt försök att återupprätta det danska väldet i England. Segraren vid Stanfordsbridge, den anglosachsiske kungen Harald Godwinsson, miste själv tre veckor senare liv och land i slaget vid Hastings till Vilhelm erövraren från Normandie.
I Sverige hade mycket hänt dessförinnan. Anund Jakob fortsatte sin fars gästfria politik mot de kristna missionärerna, biskopsäten byggdes i Skara och i Sigtuna, som hade anlagts av hans far Olof skötkonung som motvikt mot det hedniska Uppsala. I Sigtuna präglades de första svenska mynten som bar Olofs namn. Även Anund Jakob lät prägla mynt här. Staden växte till ett handelscentrum, och kom att ersätta Birka, som övergavs vid denna tid. Anund hade en drottning som hette Gunhild liksom hans farmor.
Anund Jakobs trettioåriga regering var för det mesta fredlig, de militära insatserna till hjälp för svågern Olav i Norge var små och otillräckliga. Efter Olavs död vid Stiklastad lade han sig inte vidare i striderna mellan Danmark och Norge utöver att han gav asyl åt Sven Estridsson, när denne låg i underläge i striderna mot Magnus Olavsson och hans farbror Harald Hårdråde.
till menyn
Emund gammal (kung 1050-59)
När Anund dog 1050, valdes hans halvbror Emund till kung. Eftersom han var äldre än Anund, kallas han ofta för Emund gammal. Emund hade växt upp hos moderns vendiska släktingar, och tog med sig en avog inställning till kristendomen. Han körde bort den tyske biskop, som Hamburg-Bremen-stiftet sände honom, och installerade istället en engelsk präst Osmund som ärkebiskop. Det har också gissats att han påverkats av den grekisk ortodoxa kyrkan, som vid denna tid kristnade Ryssland.
I varje fall sände han sin son Anund Emundson på krigståg till Kvänland, landet vid Bottniska viken och norr därom. Därifrån var det nära till Karelen och Ingermanland, som tidigt vanns för kristendomen av Grekisk ortodoxa munkar. Tyvärr dog Emunds son i Kvänland, och när Emund själv dog 1059 så utslocknade den gamla svenska kungaätten.
Dock finns det en gammal östgötsk tradition, som lär berätta att både Emund och brodern Anund Jakob ska ha haft var sin son, som båda hette Erik. Efter Emunds död ska båda prinsarna ha gjort anspråk på tronen och utropat sig till kungar utan att först ha blivit erkända på rikstinget. De möttes med sina krigshärar vid Vårdsberg i Ötergötland i en blodig drabbning 1060. Båda prinsarna stupade därefter i en envigskamp vid Kimstad kyrka. På taket till kyrkan finns ännu en skulptur av dessa båda kämpar. I och med detta slag var Ynglingaätten utdöd.
till menyn
Till övriga delar av Oskars funderingar:
del 2 Stenkilsätten
del 3 Sverkerätten
del 4 Eriksättens strid mot Sverkerätten
del 5 Folkungaätten
Sagan om svarteskåningarna