Svarte-skåningarna
Oskar Landgren

e-post till dottern Kristina Landgren
Svarteskåningarna
Sagan om Skånes kungar.



Denna saga nedtecknades1998 av min far Oskar Landgren vid 80 års ålder efter studier av många olika historiska skildringar och vikingasagor. Han har även skrivit om
"Svenska kungar och drottningar i medeltiden".

Några km väster om Ystad vid en åmynning på sydkusten av Skåne ligger det lilla fiskeläget Svarte. Ån som flyter ut där heter Svarte-ån och den kommer från Krageholmssjön. För mycket länge sedan, när Asarna dyrkades i Norden, bodde där en ätt av mörkhyade svartmuskiga män, som invandrat till Skåne från Venden, det land som vi kallar Pommern med öarna Rügen, Usedom, Wollin m. fl. Förbindelserna tvärs över Östersjön mellan Skåne och Venden var inte svåra att upprätthålla. Det knöts vänskaps- och släktband mellan de två folken under flera hundra år före kristendomens inträde i dessa trakter. Invandrarna kände sig som goda skåningar. De hyllade Skånes konung av Kiar den stores ätt, han som gravsattes i den stora graven vid Kivik.

Kungen i Skåne hade fortfarande en kungsgård i Kivikstrakten, vid den plats som kristenprästerna sedan döpte om till S:t Olof, men kungen hade också en befäst borg i Lund invid den gamla offerlunden Lundagård och tingsplatsen Tre Högar, där den skånska menigheten brukade samlas till kungaval och andra viktiga beslut.

Ätten som jag berättar om kallades Svarte-skåningar, dels för deras utseendes skull, dels också därför att ur deras kretsar togs ofta den Gode, som likt en överstepräst vårdade traditionerna och ledde offrandet till Tor, den Asagud som skåningarna satte störst lit till Tor kallades också "den svarte" och stod inte på särskilt god fot med Oden, som kallades "den vite". Oden härskade på de danska öarna, han dyrkades i Odense på Fyn, men även på Själland. Och på Själland bodde den ätt ur vilken Odens Gode brukade tagas, ätten Hvide (de vita). Svarteskåningarna och Hvidarna låg i släktfejd med varandra sedan urminnes tider, och slog ihjäl varandra när de kom åt.

I början av 900-talet var Skåne ett eget kungarike med en egen kung av urgammal ätt. I Hedeby på Jylland regerade Gorm den gamle, men hans makt sträckte sig inte till öarna och än mindre till Skåne. Gorms son Harald (Blåtand) blev erkänd som kung även på öarna och flyttade från Hedeby till Lejre på Själland. Men i Skåne blev hans bror Knut vald vid Tre Högar sedan den siste kungen av Kiars ätt dött barnlös.

De båda bröderna har fått ett gott eftermäle i historien. Knut efterträddes av barn och barnbarn, men Harald hade inga legitima arvingar, bara en frillason, Sven, som han i det längsta vägrade erkänna som sin. Sven var en vild sälle, som för det mesta låg ute i viking och härjade England och Nordsjökusterna. Till slut blev han så otålig på att vänta ut Harald, som efter förhållandena blev mycket gammal, så han avsatte helt enkelt sin gamle far, och denne fick tillbringa sina sista år i landsflykt i Tyskland. Sven kallades för Tveskägg, han var en listig och maktlysten person, och strävade efter att lägga även Skåne under dansk spira.

Att han lyckades berodde på två katastrofer för skåningarna, slaget vid Fyrisvallarna år 983 och sjöslaget vid Svolder år 1000. På Fyrisvallarna vid Uppsala stupade tillsammans med Styrbjörn Starke hela den skånska hären med sin konung i spetsen. Sven Tveskägg var också med dit upp, men greps av räddhåga och flydde. På många skånerunstenar över stormän från den tiden står ristat med runor: "Han flydde inte vid Uppsala". Uppsalakungen Erik, som senare fick tillnamnet Segersäll tog en gruvlig hämnd, han ockuperade inte bara Skåne utan hela Danmark också, och Sven Tveskägg fick ge sig av till England.

Men så dog Erik omkring år 995 och hans son Olof Skötkonung ingick förlikning med Sven i Danmark, som inte bara fick tillbaka sitt rike utan dessutom gifte sig med Olofs mor. De på så sätt fast lierade kungarna gjorde gemensam sak gentemot den norske kungen Olav Tryggvasson. Denne hade med sin flotta och i sällskap med några skepp från Skåne besökt sin frus släktingar i Venden. På hemvägen blev han ur ett bakhåll vid Svolder överfallen av Sven, Olof och en norsk upprorsman. Skild från huvuddelen av sin flottstyrka blev Olav Tryggvassons skepp, Ormen Långe, och det skånska kungaskeppet övermannade. Den norska kungen liksom en son till den vid Uppsala stupade skånekungen föll i slaget.

Den skånske prinsen som föll vid Svolder är mest känd under namnet Sprakalägg, som betyder bredbent. Han hade en son, Ulf, som efter fadern kallades Ulf Sprakaläggson. Enligt sägnerna ska Ulf ha hämnats sin faders död genom att lönnmörda Sven Tveskägg i London, som de danska vikingarna nyss hade erövrat. Om det är sant vet man inte, men Sven Tveskägg dog i England, och hans son Knut, sedermera kallad den store blev kung över Danmark, England och Skåne. En mansålder senare finner man Ulf Sprakaläggson som Knuts betrodde jarl över den skånska landsdelen, och dessutom gift med Knuts syster Estrid. De bodde ofta på Sövdeborg, som då var starkt befäst, och de fick en son, som de gav namnet Sven. men Ulf svek sin herre och kung. Under Knuts vistelse i England lät han utropa sig till kung över Skåne vid Tre Högar, och förklarade Skåne skilt från Danmark. Gentemot Knuts väldiga maktresurser kunde han dock inte hålla stånd, han fick kapitulera och be om nåd. Det fick han först, för Knuts systers skull, men Knut litade inte längre på honom och lät till slut avrätta honom som förrädare.

Sonen Sven fick sedan inte kallas Sven Ulfsson, utan skulle kallas Sven Estridsson efter sin mor, och under det namnet har han gått till historien. Han flydde till Sverige och växte upp hos Anund Jakob i Uppsala (Olof Skötkonungs son), men återvände till Danmark sedan Knut den stores ätt dött ut med sonen Hardeknut. han blev vald till kung först i Skåne, och efter många strider med norska kungar, blev han till sist regent över hela Danmark. Genom honom fick Skånes kungaätt upprättelse.

Sedan Svens värste fiende Harald Hårdråde i Norge stupat vid Stanfordsbridge i England år 1066, blev det lugn och ro i Svens rike, och hans sista 10 år var lyckosamma för Danmark och Skåne. Biskop Egino i Dalby (och sedermera i Lund) omvände till och med göingar och blekingar till kristendomen. Sven var gift två gånger, men fick ingen son med någon av sina drottningar. Han hade dock omkring 20 barn med andra damer, fem av hans söner, alla med olika mödrar, efterträdde honom på tronen i tur och ordning sedan han dött 1076. Harald Hen regerade bara 4 år, men fick ett gott eftermäle av den skånska allmogen. Han värnade småfolkets rätt gentemot stormän och fogdar. Olyckligtvis var han sjuklig och dog 1080 i Dalby, där han också ligger begravd under kyrkan.

Knut kommer därefter, en stor buse och våldsverkare, som efter sex regeringsår hade gjort sig så illa omtyckt i hela Danmark, att man överföll och mördade honom. Men denne buse hade donerat pengar och gods till en blivande domkyrka i Lund och till andra biskopssäten. Eftersom mordet råkade ske i en kyrka, kunde prästerskapet få det till att han var en martyr, och efter några år blev han helgonförklarad och fick namnet Knut den helige. Efter honom är Knutsgillena i Skåne och Danmark uppkallade.

Näste broder Olof var en olycklig man, som råkade bli regent under en svår missväxtperiod, vilket han oförtjänt fick bära skulden för. Han dog av leda och svårmod år 1095 och fick i historien bära namnet Olof Hunger.

Erik Ejegod var mer lyckosam. Under hans tid blev biskop Eskil i Lund ärkebiskop och primas över hela Norden. Erik reste själv till Rom och fick påvens stadfästelse. Sedan ville han fortsätta som pilgrim till Jerusalem, men kom inte längre än till Cypern, där han insjuknade i böldpest och dog.

Erik Ejegod hade sönerna Harald, Erik och Knut, men de blev alla förbigångna vid kungavalet, och deras farbror Niels Svensson blev vald. Under 30 år som regent (1104-1134) skötte han sitt rike så dåligt, att det hamnade i inbördeskrig. Han är känd i Sverige mest därför att han gifte sig med den svenska prinsessan Margareta Fredkulla, sedan hon blivit änka efter kung Magnus Barfot i Norge. Margareta var dotter till kung Inge d. ä. Stenkilsson av Sverige, och därför kunde Margaretas och Niels son Magnus Nielsen resa krav på Sveriges krona sedan den Stenkilska ätten dött ut med Inge d.y. Omkring 1130 blev han också vald i Västergötland, men i Uppsala hade svearna tagit Ragnvald Knapphövde till kung. När Ragnvald begav sig ut på eriksgata, eggade Magnus Nielsen upp Västgötarna mot honom, och de dräpte Ragnvald, då han utan gisslan fortsatte från Småland in i Västergötland.

Nästa år 1131 var Magnus tillbaka i Danmark, där han lömskt mördade sin kusin, Erik Ejegods son Knut, vilken blivit hertig av Sönderjylland, och för Magnus framstod som ett hot mot tronföljden. Knut var dessutom omtyckt av det danska folket, han kallas i historien Knut Lavard (jfr eng. Lord), en titel som han fick som hertig.

Nidingsdådet mot Knut Lavard kom att kosta både Magnus och hans far Niels livet. Skåningarna reste sig och valde Knuts bror Erik till kung. Niels och Magnus mobiliserade ö-danskarna och försökte en landstigning i Fotevik i Skåne 1134, men blev slagna i ett mycket blodigt slag, där Magnus stupade. Niels lyckades ta sig ombord på en båt, men när han försökte ta sin tillflykt till Hedeby på Jylland, möttes han av Knut Lavards anhängare och dräptes. För segern vid Fotevik fick Erik namnet Emune, som betyder den minnesvärde.

Men Erik Emune blev inte kung, som skåningarna hoppats på. Han var en våldsman han också, bland annat överföll han sin halvbror, Harald Kesja, som ju också var son till Erik Ejegod, och lät avrätta Harald och alla hans 10 söner, utom en som händelsevis inte var hemma. Denne tog sin tillflykt till Sverige och kung Sverker d. ä:s hov i Östergötland. Harald Kesja hade varit omtyckt i Skåne, man hade till och med velat välja honom till kung på tinget, men han hade inte vågat ställa upp för sin farbror Niels skull.

Skåningarna hade fått nytt självförtroende efter slaget vid Fotevik, och de ställde Erik Emune till svars vid tinget i Lund. Där uppträdde Erik arrogant och talade nedsättande om Skåne och skåningarna, varvid det tog eld i en storman, som hette Plog Svarteskåning. Han steg helt enkelt fram och rände spjutet tvärs igenom Erik Emune. Den häpna tingsmenigheten kom sig inte för att göra något utan Plog kunde fly till Sverker i Östergötland, där han fick med sig Harald Kesjas son Oluf och en mindre truppstyrka och återvände till Skåne. Där anslöt sig de flesta till honom och Oluf blev vald till kung.

Men i Danmark hade man valt en systerson till Erik Emune, som också hette Erik, och som hade kallats lammet, därför att han var något fromsintare än sin föregångare. Dock inte så fromsint att han kunde tolerera sin kusin Oluf på tronen i Skåne. Denne hade dessutom dumt nog avsatt biskop Eskil i Lund, och satt dit en klerk av Svarteskåningarnas ätt som biskop. Eskil och Erik lammet tog sig över till Skåne med en här, och i striden stupade både Oluf Kesja och Plog Svarteskåning, och deras biskop blev hängd i Lund.

Ärkebiskop Eskil var en hedervärd andans man, som i över 70 år vårdade sitt ärkestift och övervakade byggandet av Lunds domkyrka, som Knut den helige bara lagt grunden till. Eskil stred på Erik Emunes sida i slaget vid Fotevik 1134, men på Erik lammets sida mot det skånska upproret 1140. Senare fick han uppleva det inbördeskrig, som på 1150-talet slet sönder Danmark, mellan Erik Emunes son Sven, Magnus Nielsens son Knut och Knut Lavards son Valdemar. de var tredje generationen av Sven Estridssons ättlingar, som gjorde upp om makten, och den slutade med Valdemars seger 1157. Då hade först Sven tagit livet av Knut och sen själv fallit i strid mot Valdemar.

Så inträdde en ny tid i Danmark. Valdemar hade efter mordet på fadern, Knut Lavard tagits omhand av Hvide-ätten på dess stamgods på Själland, och uppfostrats tillsammans med ungdomarna där. En av fosterbröderna valde att bli klerk och skickades av sin rika släkt till Sorbonne-universitetet i Paris. Där utbildades och prästvigdes han, och efter tidens sed tog han sig namnet Absalon istället för sitt nordiska namn. Den mannen blev den verkliga härskaren i Danmark under hela senare hälften av 1100-talet.

Valdemar har som kung kallats "den store", men han hade inte blivit det utan sin fosterbror Absalon. De två i par gjorde Danmark till ett mäktigt land. De underkuvade Skåne, Halland, Blekinge och Bornholm, och besegrade Vendens härskare, som fick erkänna Valdemar som kung. För skåningarna var det en olycklig tid. Valdemar hade hos Hvidarna insupit den ättens rabiata Skåne-hat. Absalon hade som barn fått uppleva, att två Svarte-skåningar dräpt en farbror till honom, och han ådagalade livet ut ett glödande hat till och förakt för Skåne och i synnerhet svarte-skåningarna.

Efter återkomsten från Paris började Absalon sin bana genom att mygla in sig vid hovet. Han var med vid den högtid, där Sven Eriksson lät mörda Knut Magnusson, och om ryktet talar sant, var det Absalon som höll i Knuts huvud när han dog, och såg till att han dog definitivt. Sen var han med sin fosterbror Valdemar på Grate hed på Jylland, där Sven Eriksson fick sona sina synder med livets förlust 1157. Sven har sedan i historien kallats Sven Grate.

Nu var tronen Valdemars, och vägen till Roskilde biskopsstol var jämnad för Absalon. Visserligen ville valmötet ha en äldre och mer meriterad domprost, men Valdemar förordade Absalon, och ingen vågade motsätta sig kungens vilja. När ärkebiskop Eskil, trött och mätt av år, 1177 abdikerade för att tillbringa sina sista år i Clairvaux-klostret i Frankrike, lyckades Absalon mygla sig till ärkebiskopstolen också, utan att behöva avstå från biskopsgården i Roskilde. Som biskop och ärkebiskop utnyttjade han alla möjligheter, att utan förbarmande pressa tionden och skatter ur allmogen. Han lät sina skatteindrivare försörja sig, genom att ta för sig av det som blev över när skatten var indriven.

Absalon blev så hatad av allmogen i Skåne, att han till slut inte vågade besöka sitt ärkestift Lund utan stark militäreskort. En gång när han försökte landstiga vid Landskrona, höll han på att bli stenad av fiskarbefolkningen, och måste fly tillbaka till Själland.

Svarte-skåningarna gjorde uppror och hela landet reste sig. Fogdarna blev fördrivna och en stor här samlades norr om Lund för att möta Valdemars och Absalons styrkor. Man misslyckades dok med att möta dem vid kusten, de kom i land, och vid det följande slaget vid Dösjöbro segrade naturligtvis Valdemars och Absalons harneskklädda ryttare mot den skånska allmogens desperata men illa rustade hopar. År 1181 stod slaget,det blev synnerligen blodigt, och där dog många av Skånes bästa män.

Från den tiden fördanskades Skåne på allvar. Alla viktiga poster och alla stora gods förlänades åt trogna Hvideanhängare. I synnerhet förföljdes och ruinerades alla Svarte-skåningar. Vad återstod på den tiden, när ens jord och egendom beslagtagits och man hotades till livet? - landsflykt eller skogen. I kläm mellan godsen Krageholm, Marsvinsholm, Rydsgård, Svaneholm, Börringekloster och Häckeberga, bet sig några av dem fast på Romeleåsens sydsluttningar. Intill våra dagar har de behållit sin självständighet som egna bönder.

Min far pratade ibland om "Slimminga-tattra". Det är inte orimligt att anta att de var avkomlingar av Svarte-skåningarna, som en gång fördrevs från sina rika gårdar på Söderslätt. Min farmor var en Harvigsson, en gammal släkt av bönder från Slimminge. När jag betraktar hennes porträtt, tycker jag hon ser ut som om hon kunde vara en Svarte-skåning. Det ger perspektiv bakåt i tiden.

Absalon har kallats Skånes djävul. Året efter slaget vid Dösjöbro, 1182, kom det till en kris mellan Absalon och Valdemar. Kungen lossnade ur biskopens maktgrepp, och började agera på egen hand. Då gav Absalon ett kvällsöl till kungen med odört och flugsvamp i. Valdemar blev dödssjuk, och dådets fullbordades av en munk från Skåne, som ansågs läsekunnig. Munken hade rekommenderats av Absalon, men denne visste att munken var en Svarte-skåning, och munkens "kur" misslyckades naturligtvis. Så dog Valdemar den store, när han hade blivit för stor för sin fosterbror.

Kronprinsen Knut Valdemarsson blev kung, och han var ung och lätthanterlig. Absalon fortsatte att styra riket till sin död, ständigt förökande sin egen rikedom och makt.

Absalon hade ordet i sin makt och förstod vad P.R. och reklam är bra till. Han anställde i sin tjänst en ung skrivare, Saxo, som för sitt goda latins skull har kallats Grammaticus. Saxos uppgift var att förhärliga Valdemars och Absalons livsverk. Det hade han bra betalt för, och man må därför inte förundra sig över hans vinklade framställning. Alla motståndare till Hvide-ätten, och de förfäder till Valdemar, som Absalon ogillade, framställdes naturligtvis som oduglingar och skurkar. Ävenså Sveakungarna, som ofta hade ingripit med hjälp åt Skånes upprorsmän, och varit en tillflykt i nöden för de förföljda.

År 1201, medan Sverker den yngre Karlsson var kung i Sverige, och kung Sverre regerade i Norge, gav han slutligen upp andan. Det sägs att han dog under svåra plågor, medan hans själ hämtades av Fan själv, för att säkert förpassas till det hetaste stället i helvetet.

Oskar Landgren


till "Svenska kungar och drottningar i medeltiden"

Upp igen!